I juni 1997 började jag jobba på Vasa landsbygdsnäringsdistrikt. Tre månader senare blev vi Österbottens TE-centrals landsbygdsavdelning. Idag heter min före detta arbetsplats Österbottens NTM-centrals landsbygdsenhet. Finland blev EU-medlem år 1995. När jag började jobba där, hade det gått 1,5 år sedan Finlands inträde i EU. Fortfarande var mycket nytt. I Finland hade man jobbat med övergångspengar sedan Finlands medlemskap i EU och nu skulle de första så kallade EU-finansierade projekten sparkas i gång. Det nya var bland annat att man skulle börja tänka i partnerskap då det gällde samarbeten och finansiering. EU stod nämligen för en del av projektens finansiering, stat och kommun för en annan del och så skulle man ha en egen del (privat insats). Detta gällde för det som vi kallade utvecklingsprojekt. För ett företagsprojekt låg enbart EU-pengar och statliga pengar i potten och så skulle man ju ha en egen andel. EU-pengarna och finska statens pengar fanns således på Österbottens TE-central regionalt då det gällde den europeiska ”landsbygdsfonden” och det var i handläggningen av de här EU-pengarna och de statliga pengarna jag var inblandad i via mitt arbetsteam. Jag som också jobbat med byautveckling och landsbygdsutveckling tidigare, kunde konstatera att nu var det inte längre enbart fråga om ”kaffepengar” och talkojobb, nu fanns på riktigt pengar för olika former av utvecklingsprojekt och företagsstöd, riktade till hugade intressenter på landsbygden och då menade jag också exempelvis för mindre lokala föreningar. Men var fanns alla goda idéer?
Likt en handelsresande körde jag runt på hösten 1997 i mitt uppdrag på landsbygden i Österbotten för att förmedla budskapet om att nu finns pengar för utveckling. Bland annat så sa jag så här: har ni någon gång haft idéer i skrivbordslådan, ja då är det dags att ta fram dem nu! Jag höll också kurser i hur man skall fylla i ansökningsblanketter för att förbättra chansen att få stöd för sina idéer. Det var verkligen en intressant tid. Mathaföreningar renoverade exempelvis sina hus, ungdomsföreningar likaså. Det byggdes nytt och det investerades i maskiner, det utvecklades nya samarbetskoncept och modeller och det satsades på kompetenshöjande åtgärder.
Nu står vi igen i startgroparna för en femte EU-programperiod för Finlands del. Egentligen borde den redan ha startat från och med årsskiftet 2020–2021 men liksom tidigare EU-perioder finns det en fördröjning. För ”landsbygdsfondens” del är det redan bestämt att den nya finansieringsperioden kör i gång 1.1.2023. Detta gäller även för LEADER-finansieringen. Så nu befinner vi oss i en övergångsperiod för åren 2021–2022. Koronan har påverkat många av oss, digitaliseringen tog ett rejält hopp framåt, många har lärt sig jobba på distans och värderingar har ändrats till att mer uppskatta exempelvis lokalproducerade produkter. Täthetsnormen har utmanats. Det är inte lika attraktivt för alla längre att bo i en storstad. Men det kanske intressanta för exempelvis föreningar är att det också kommer ”extra” pengar för ”livet efter pandemin”, de så kallade återhämtningspengarna. Dessa pengar skall relativt snabbt bindas upp i projekt under en kort tid. Så nu finns alla chanser att utveckla förnyelseinriktade projekt, även med och för föreningsfältet! Kanske också nya samverkansmodeller mellan föreningar och kommunen eller mellan föreningar och företag.
Så har du, aktiv i någon förening, idéer gömda i skrivbordslådan? Nu är det dags att ta fram dem!
Om gästskribenten
Ann-Sofi Backgren är samordnare/koordinator för den svenska temagruppen ”Smarta landsbygder i Svenskfinland och i Norden” vid Landsbygdsnätverket.
